Pandemier

Covid-19 (SARS-COV-2)

Efter ett och ett halvt år av olika typer av nationella åtgärder och anmärkningsvärda landvinningar inom forskning och utveckling håller världen på att lära sig att leva med covid-19, samtidigt som det blir allt tydligare att SARS-CoV-2 är i färd med att bli endemiskt, precis som de andra fyra mänskliga coronavirusen. Dessa fyra virus kommer liksom SARS-CoV-2 ursprungligen från djurriket och har sedan vid något tillfälle rört sig över artgränserna och nått mänskliga populationer. Dessa populationer har lärt sig att leva med dem i takt med att deras epidemiologi har utvecklats.

SARS-CoV-2 är mer virulent än de andra fyra mänskliga coronavirusen, men som tur är finns det ett stort antal vacciner, diagnostiska test och mediciner som kommer att hjälpa oss att leva med viruset och som utvecklats, prövats och licensierats i en snabbare takt än vad som någonsin skett. En av de största frågorna nu är huruvida de verktyg vi har tillgång till kommer att fortsätta att fungera, eftersom SARS-CoV-2 precis som andra RNA-virus är instabilt och muterar i takt med att det replikeras i människor. En del mutationer av viruset har visat sig få ökad förmåga att sprida sig från person till person om en smittomöjlighet uppstår. Frågan kvarstår om de muterade varianterna av SARS-CoV-2 kommer att ta sig runt skyddseffekterna av dagens vacciner, om de många diagnostiska testen fortfarande kommer att identifiera smitta, och om SARS-CoV-2 kommer att bli mer virulent.

"Frågan kvarstår om de muterade varianterna av SARS-CoV-2 kommer att ta sig runt skyddseffekterna av dagens vacciner..."

Världen har lärt sig mycket om pandemier av covid-19. De länder som reagerade snabbast när WHO först informerade om viruset den 5 januari 2020 har kunnat bibehålla lågt tryck på sjukvården och låg dödlighet, och många av de länderna hade tidigare haft utbrott av de sars- och mers-coronavirus som dök upp 2003 respektive 2012. Dessa länder hade också starka sjukvårdssystem så att de kunde få kontroll över utbrotten och klara av den ökade patienttillströmningen samtidigt som personer med andra sjukdomar än covid också kunde få vård.

Resten av världen har också lärt sig att det krävs en robust och motståndskraftig sjukvård för att klara av tillströmningen av patienter i en pandemi, och alla länder har sett att friska befolkningar har bäst förmåga att undvika att bli allvarligt sjuka när de smittas med nya virus.

Vi har även fått se vad en pandemi kostar ett lands ekonomi, och hur kostnaderna ökar när statsledningen tar på sig uppgiften att bedöma riskerna och vidtar åtgärder som kräver att invånarna skyddar sig själva och andra genom att stanna i sina hem. Utmaningen för många statsledningar är nu att överföra uppgiften till befolkningen, så att invånarna själva kan bedöma och hantera riskerna och skydda sig själva och andra på samma sätt som de gör med andra smittsamma sjukdomar.

Vad står på spel?

På 400-talet och 1300-talet inträffade internationella pestepidemier som dödade ungefär 15 procent av världens befolkning under några årtionden. Genom systematiska vaccineringskampanjer har vi kunnat utrota två sjukdomar som har drabbat mänskligheten i århundraden: smittkoppor hos människan och boskapspest hos djur. Två andra sjukdomar, guineamask och polio, är nära att utrotas.  Framsteg inom vaccinutvecklingen har gjort att vi kan kontrollera andra infektionssjukdomar som difteri, stelkramp, kikhosta och polio. Andra sjukdomar, som tyfus och kolera, har blivit mindre vanliga och drabbar färre tack vare framsteg inom folkhälsa och hygien. Och antimikrobiella substanser har hjälpt oss att bota och kontrollera infektioner som tuberkulos, aids och malaria. Men det finns en allvarlig risk att framväxten av ännu en ny infektionssjukdom hos människor kan orsaka ett stort utbrott eller pandemi med hög dödlighet och snabb spridning i vår tätbefolkade, urbaniserade och mycket sammankopplade värld. Det finns även stor risk för att antibiotika och andra antimikrobiella substanser som vi är beroende av ska bli mindre verksamma på grund av felanvändning, vilket kan orsaka utbrott av resistenta infektioner som först sprider sig på lokal nivå och sedan inom länder och över nationsgränser.

"Det finns även stor risk för att antibiotika och andra antimikrobiella substanser som vi är beroende av ska bli mindre verksamma... "

Utvecklingen inom syntetisk biologi gör dessutom fortsatt vissa forskare oroliga för att man en dag ska utveckla en syntetisk mikroorganism som, om den släpps ut bland befolkningen – med eller utan avsikt – kan orsaka en epidemi eller pandemi. Bästa sättet att minska riskerna med en sådan händelse är att bygga upp hälso- och sjukvårdssystem som klarar av händelser som den nu pågående covid-19-pandemin.

Vad vet vi?

Katastrofala pandemier – sjukdomar med hög dödlighet som sprids globalt, till exempel Covid-19 – innebär extrema samhällsrubbningar, och har tidigare varit ovanliga. Det är vanligare med utbrott av dödliga sjukdomar lokalt, eller pandemier med mindre allvarliga konsekvenser för mänsklig hälsa, men även de kan orsaka omfattande samhällsstörningar.

Utbrott sker när mikroorganismer – virus, bakterier, parasiter m.m. – får möjlighet att spridas i befolkningen. Under vissa förutsättningar, till exempel när vatten- och avloppssystem inte fungerar som de ska, kan utbrott orsakas av en mikroorganism som man vet normalt förekommer i mindre mängd i mänskliga befolkningar. Ett utbrott kan också orsakas av en mikroorganism vanligen finns hos djur och som börjar smitta människor och sprids till nya, mer tätbefolkade områden. Mikroorganismer som förökar sig i andningsvägarna, särskilt i näsan, har lättast att överföras direkt mellan människor och kan orsaka explosiva utbrott. Om en mutation uppstår i en mikroorganism när den förökar sig, eller genom att den kombineras med genetiskt material från andra mikroorganismer, kan virulensen öka eller minska. En mutation kan även göra så att en mikroorganism får lättare eller svårare att överföras mellan människor.

Vilka avgörande faktorer påverkar risknivåerna?

Nya mikroorganismer som påverkar människor uppstår med större sannolikhet när det sker rubbningar i miljöer med stor biologisk mångfald, och när människor eller tamdjur kommer i kontakt med andra djurarter som utgör reservoarer för mikroorganismer som inte finns i mänskliga populationer. Experterna anser nu att det troligen var så hiv-/aidsepidemin började. Hiv/aids är nu endemisk i mänskliga populationer, och man tror att ursprunget är en enskild händelse när en människa någonstans på den afrikanska kontinenten smittades av ett retrovirus från ickemänskliga primater. Från den personen startade sedan överföringskedjor av hiv, och när förhållandena blev de rätta förstärktes de till slut och blev till hiv-/aidspandemin.

Infektioner är lättare att kontrollera när de uppstår i små populationer med begränsade kontakter utåt. Motsatt gäller också: tät urbanisering och globala kopplingar innebär att risken ökar kraftigt för att en infektionssjukdom ska spridas internationellt.

Förbättrade hygien- och smittskyddsrutiner i sjukvården kan göra mycket för att minska spridningen av en infektionssjukdom lokalt och över gränserna. Det gäller särskilt i sjukvårdsinrättningar, där smittskyddsrutiner i form av handtvätt och andra smittskyddsåtgärder kan förhindra att överföringen växer till ett smittoutbrott. Förmågan att hålla en sjukdom under uppsikt och vidta snabba åtgärder för att begränsa smittan på ett tidigt stadium kan även ha stor påverkan på den slutliga dödssiffran.

Riskscenarier

I februari 2003 smittades en äldre kvinna med Sarsviruset när hon reste från Hongkong till Toronto. Sars är en mycket smittsam och ofta dödlig lungsjukdom som uppstod i Pärlflodens delta i Kina. Den smittade kvinnan dog sedan i Toronto, efter att oavsiktligt ha smittat över fyrtio personer, vilket orsakade ett lokalt utbrott. En av de personer som smittades i Kanada reste med flyg till Filippinerna, där det uppstod ännu ett utbrott.  Samtidigt hade viruset även spritt sig från Hongkong till Singapore, där det också blev ett utbrott.

Världshälsoorganisationen samordnade en gemensam folkhälsoinsats, och därigenom kunde utbrotten runt om i världen stoppas. Då hade mer än 8000 personer smittats, och 774 av dem hade dött. Sjukdomen medförde allvarliga störningar i samhälle och ekonomi, och ett liknande scenario med bara lite ändrade förutsättningar – några internationella kontakter till, ett virus med lite längre inkubationstid, eller bara några dagars dröjsmål med att sätta in stränga smittbegränsningsåtgärder – kan få liknande eller ännu allvarligare resultat.

I slutet av 2013 smittades ett barn i västafrikanska Guinea med ebolavirus. Man tror att barnet, som bodde i Guineas tropiska regnskog, kan ha fått viruset i naturen, direkt från en fladdermus. Från den smittade individen tror man att det har uppstått små överföringskedjor som sedan förstärkts i vårdmiljöer med undermåligt smittskydd. Även vårdpersonal blev smittade, och på så sätt kom viruset in i deras familjer och lokalsamhällen och spreds sedan till grannländerna. Fler än 28 000 människor rapporterades ha smittats under detta utbrott i Guinea, Liberia och Sierra Leone, och över 11 000 dog.

Smittade personer från Västafrika reste till länder i Europa och Nordamerika för att få vård, och tack vare rigorösa smittskyddsrutiner i sjukvården i de länderna förhindrades smittspridning inom vårdinrättningarna och ut i lokalsamhällena.

Förutom den tragiska förlusten av liv på grund av ebola i Västafrika rapporterades en uppskattad ökad dödlighet av vanliga infektioner som malaria och mässlingen, vilket tros ha berott på att vården inte klarade av att behandla patienter med endemiska sjukdomar.

Riskfaktorer

De tre främsta faktorerna som avgör det potentiella allvaret i ett utbrott:

  1. Virulensen: en mikroorganisms förmåga att skada mänsklig vävnad och att orsaka sjukdom och död.
  2. Smittorisken: sannolikheten för att en mikroorganism ska sprida sig inom en population.  En avgörande faktor är smittvägen – via blodet, kroppsvätskor, direktkontakt med sår, eller droppsmitta genom luften; en annan viktig faktor är immunitetsnivån hos populationen; och en tredje är huruvida populationens beteende skapar smittorisker.
  3. Inkubationstiden: tiden mellan smittotillfället och att de första symptomen dyker upp. En längre inkubationstid kan göra att man sprider en mikroorganism omedvetet, som med hiv.  En kortare inkubationstid gör det mindre sannolikt att en smitta, särskilt om den har hög dödlighet, ska spridas omedvetet, men kan göra att det uppträder stora störningar i samhällen, ekonomier och sjukvårdssystem på mycket kort tid.

Ebola är en smitta med hög dödlighet men relativt låg smittograd. Det förklarar att de flesta ebolautbrott hittills har varit geografiskt begränsade. Men utvecklingen inom syntetisk biologi gör att vissa forskare är oroliga för att en syntetisk mikroorganism med både hög virulens och hög smittsamhet skulle kunna släppas ut bland befolkningen – antingen avsiktligt eller oavsiktligt – och orsaka ett smittoutbrott av aldrig tidigare skådad omfattning, kanske med följden att en smittsam sjukdom med hög dödlighet sprids internationellt.

Antibiotika och bakterier

Antibiotika har räddat miljontals liv och ökat livslängden dramatiskt sedan de började användas på 1940-talet, och gett oss möjlighet att begränsa de flesta bakteriella infektioner och sjukdomar. Men på senare tid har slumpmässiga mutationer, samt felaktig användning av antibiotika på människor och djur, gjort att vissa bakteriestammar har blivit resistenta mot traditionella antibiotika. De här ”superbakterierna” kräver alternativa läkemedel med värre bieffekter. I värsta fall kan de inte behandlas alls. I nuläget dör uppskattningsvis 700 000 människor om året av antibiotikaresistenta bakterier. Den siffran beräknas nå 10 miljoner år 2050 om det inte görs ansträngningar för att minska resistensen eller utveckla nya antibiotika.

"De internationella hälsobestämmelserna ålägger länderna att stärka centrala kapacitetsområden inom folkhälsa som anses vara nödvändiga för att snabbt upptäcka och åtgärda ett sjukdomsutbrott."

Granskad av

David Heymann

Chef och chefsforskare, Centre on Global Health Security, Chatham House, professor i smittsamma sjukdomars epidemiologi,...

Läs mer Visa mindre

Pandemier: Riskhantering

Världshälsoorganisationen (WHO), som grundades 1948, är ett av FN:s fackorgan. WHO är i dag det globala organ som ansvarar för styrningen när det gäller risken för pandemier. Den...

Läs mer