Pandemier

Vad är det som står på spel?

På 400-talet och 1300-talet inträffade internationella pestepidemier som dödade ungefär 15 procent av världens befolkning under några årtionden. Genom systematiska vaccineringskampanjer har vi kunnat utrota två sjukdomar som har drabbat mänskligheten i århundraden: smittkoppor hos människan och boskapspest hos djur. Två andra sjukdomar, guineamask och polio, är nära att utrotas. Andra sjukdomar, som malaria, tyfus och kolera, har blivit mindre vanliga och drabbar färre tack vare framsteg i behandling och i hälsovårdssystem. Men det finns fortfarande en allvarlig risk för att en ny smittsam sjukdom kan uppkomma och orsaka ett stort smittoutbrott, med mycket hög dödlighet och med snabb spridning i vår tätbefolkade, urbaniserade och starkt sammankopplade värld.

Hur mycket vet vi?

Katastrofala pandemier – sjukdomar med hög dödlighet som sprids globalt – innebär extrema samhällsrubbningar, men är mycket sällsynta. Smittoutbrott av dödliga sjukdomar som begränsas lokalt, eller pandemier med mindre akut inverkan på människors hälsa, är dock vanligare, och kan orsaka omfattande samhällsrubbningar.

Smittoutbrott sker när en mikroorganism (virus, bakterie, parasit m.m.) lyckas sprida sig bland befolkningen. Vid vissa tillfällen och under vissa omständigheter, till exempel när vatten- eller avloppssystemen inte fungerar, orsakas smittoutbrott av en mikroorganism som vanligtvis cirkulerar bland mänskliga populationer i små mängder. I andra fall orsakas smittoutbrott av en mikroorganism som levt hos djur men som korsat artgränsen till människan, och som sprids till nya och mer tätbefolkade områden. Virulensen kan öka eller minska genom mutationer. Mutationer kan också göra så att en mikroorganism lättare smittar mellan människor.

Vilka är de viktigaste faktorerna som påverkar risknivåerna?

  • Sannolikheten för att det uppstår nya mikroorganismer som drabbar människor är större när miljöer med stor biologisk mångfald rubbas, så att människor eller tamdjur kommer i kontakt med andra djurarter som hyser mikroorganismer som ännu inte finns i mänskliga populationer. Experter anser i dag att hiv-/aidspandemin troligen började på det här sättet.
  • Smittor är lättare att begränsa om de bryter ut i små populationer med begränsad kontakt med yttervärlden. Tät urbanisering och global sammankoppling ökar kraftigt risken för att en smittsam sjukdom ska spridas internationellt.
  • Konsekvenserna av en pandemi kan minskas kraftigt beroende på om det finns tillgång till hälso- och sjukvård och beroende på hygienvanor. Det slutliga dödstalet beror också i stor utsträckning på hur stor kapacitet som finns för att bevaka en sjukdom och sätta in snabba åtgärder på ett tidigt stadium för att begränsa spridningen.

Möjligt scenario

I februari 2003 reste en äldre kvinna, som smittats med sars-viruset, från Hong Kong till Toronto. Sars är en mycket smittsam lungsjukdom som ofta leder till döden. Sjukdomen uppstod i Pärlflodsdeltat i Kina. Den smittade kvinnan dog kort efteråt i Toronto, efter att oavsiktligt ha smittat över fyrtio personer, vilket ledde till ett lokalt smittoutbrott. En person som smittats i Kanada satte sig på ett plan till Filippinerna, och där skedde ännu ett smittoutbrott. Samtidigt hade viruset även spridit sig från Hong Kong till Singapore, där ännu ett smittoutbrott ägde rum. När smittoutbrotten till sist stoppades hade över 8 000 människor smittats och 774 hade dött. Utbrotten hejdades genom gemensamt folkhälsoarbete som samordnades av WHO. Samhälle och ekonomi drabbades av stora störningar. Ett liknande scenario med bara små variationer – lite fler internationella kontakter, lite längre inkubationstid för viruset, eller några fler dagars dröjsmål med att vidta stränga smittskyddsåtgärder – skulle ha kunnat få liknande eller ännu mer omfattande följder.

Riskfaktorer

Den potentiella faran med ett smittoutbrott avgörs av tre huvudfaktorer:

  1. Virulensen: en mikroorganisms förmåga att skada mänsklig vävnad och att orsaka sjukdom och död.
  2. Smittorisken: sannolikheten för att en mikroorganism ska sprida sig inom en population. En avgörande faktor är smittvägen – via blodet, kroppsvätskor, direktkontakt med sår, eller droppsmitta genom luften.
  3. Inkubationstiden: tiden mellan smittotillfället och att de första symptomen dyker upp. En längre inkubationstid kan göra att man sprider en mikroorganism omedvetet, som med hiv. En kortare inkubationstid gör det mindre sannolikt att en smitta, särskilt om den har hög dödlighet, ska spridas omedvetet, men kan göra att det uppträder stora störningar i samhällen, ekonomier och sjukvårdssystem på mycket kort tid. De störningar som orsakas av en smitta med hög dödlighet men längre inkubationstid, som hiv, har mer långsiktiga följder.

Ebola är en smitta med hög dödlighet men med relativt låg smittograd. Det förklarar att de flesta ebolautbrott hittills har varit geografiskt begränsade. Men utvecklingen inom syntetisk biologi gör att vissa forskare är oroliga för att en syntetisk mikroorganism med både hög virulens och hög smittsamhet skulle kunna släppas ut bland befolkningen – antingen avsiktligt eller oavsiktligt – och orsaka ett smittoutbrott av aldrig tidigare skådad omfattning, kanske med följden att en smittsam sjukdom med hög dödlighet sprids internationellt.

Antibiotika och bakterier

Antibiotika har räddat miljontals liv och ökat livslängden dramatiskt sedan de började användas på 1940-talet, och gett oss möjlighet att begränsa de flesta bakteriella infektioner och sjukdomar. Men på senare tid har slumpmässiga mutationer, samt felaktig användning av antibiotika på människor och djur, gjort att vissa bakteriestammar har blivit resistenta mot traditionella antibiotika. De här ”superbakterierna” kräver alternativa läkemedel med värre bieffekter. I värsta fall kan de inte behandlas alls. I nuläget dör uppskattningsvis 700 000 människor om året av antibiotikaresistenta bakterier. Den siffran beräknas nå 10 miljoner år 2050 om det inte görs ansträngningar för att minska resistensen eller utveckla nya antibiotika.

De 5 dödligaste pandemierna genom historien

  1. 165–180: den antoninska pesten var ett smittoutbrott som varade i 15 år och dödade uppskattningsvis 5 miljoner människor.
  2. 541–542: den justinianska pesten tog 25 miljoner liv – ungefär 13 procent av världens befolkning vid den tiden.
  3. 1347–1351: Digerdöden orsakade minst 75 miljoner dödsfall i en global befolkning på 450 miljoner. Enligt vissa uppskattningar var dödssiffran så stor som 200 miljoner.
  4. 1918–1919: Mer än 50 miljoner människor anses ha dött av spanska sjukan, i en global befolkning på 1,6 miljarder.
  5. 1970-talet och framåt: HIV/AIDS har hittills tagit över 25 miljoner människoliv.

Granskad av

David Heymann

Chef och chefsforskare, Centre on Global Health Security, Chatham House, professor i smittsamma sjukdomars epidemiologi,...

Läs mer Visa mindre

Pandemier: Riskhantering

Världshälsoorganisationen (WHO), som grundades 1948, är ett av FN:s fackorgan. WHO är i dag det globala organ som ansvarar för styrningen när det gäller risken för pandemier. Den...

Läs mer