Biologisk och kemisk krigföring

Hur mycket vet vi?

Till skillnad från kärnvapen, som kräver sällsynta material och komplex teknik, kan biologiska och kemiska vapen utvecklas jämförelsevis billigt, vilket gör dem överkomliga för de flesta stater och för organiserade ickestatliga aktörer. Kemiska och biologiska vapen innebär varierande grad av risk. Giftiga kemikalier kan spridas i aerosolform eller genom vattentäkter så att en hel region drabbas. Biologiska vapen har större katastrofpotential, eftersom smittämnen som släpps ut kan spridas i hela världen och orsaka en pandemi.

Den senaste tidens utveckling inom syntetisk biologi och genteknik är särskilt bekymmersam. De flesta av de mest dödliga smittämnena utvecklas på ett sätt som gör att de inte kan spridas långt innan de dödar värdorganismen. Men ny teknik har potential att bryta det sambandet och skapa smittämnen som både är mycket dödliga och mycket smittsamma. Sådana smittämnen kan läcka ut från ett laboratorium av misstag eller spridas avsiktligt i stora befolkningscentra. Dagens tendenser till en mer öppen kunskapsdelning kan både öka och mildra dessa risker.

"Till skillnad från kärnvapen, som kräver sällsynta material och komplex teknik, kan biologiska och kemiska vapen utvecklas jämförelsevis billigt."

Vilka är de viktigaste faktorerna som påverkar risknivåerna?

  • Globala ramverk för att bevaka och begränsa forskning om kemiska eller biologiska vapen. Här märks reviderade strategiska handelskontroller av potentiellt känsliga produkter, teknik och material med dubbla användningsområden, åtgärder för skydd och säkerhet inom biologi och kemi, samt ett kontinuerligt åtagande och kontinuerlig kapacitet att genomdriva konventioner om avrustning och vapenbegränsning.
  • Ju större antal laboratorier som forskar i potentiella pandemiska smittämnen i militära eller civila syften, och ju större offentlig tillgång till farlig information som cirkulerar i forskningssyfte, desto högre är risknivån.
  • Om utveckling inom syntetisk biologi och genteknik gör att det krävs mindre kunskap och pengar för att modifiera befintliga smittämnen eller utveckla nya smittämnen så kan det i sin tur göra att de biologiska riskerna för samhället ökar kraftigt.

Kemiska vapen – en konsensus på väg att lösas upp?

Under och mellan de två världskrigen användes dödliga stridsmedel som till exempel yperit (senapsgas). De fruktansvärda följderna av attacker med dessa medel gjorde att det till slut uppnåddes global konsensus om att förbjuda kemiska vapen – de massförstörelsevapen som används mest utbrett och sprids lättast.

Men denna konsensus, som representeras av den nästan universellt antagna Konventionen om kemiska vapen (CWC) från år 1993, är i farozonen. I inbördeskrigets Syrien har det förekommit väldokumenterad urskillningslös användning av dödligt giftiga kemikalier  mot civilbefolkningen, bland annat i Khan Sheikhoun den 4 april 2017. Attacken i Khan Sheikhoun krävde minst 85 dödsoffer, varav runt 20 barn, som dödades av nervgiftet sarin (eller en ”sarinliknande” förening). Därför finns det alltid en latent risk när kemikalier med dubbla användningsområden är lättillgängliga, precis som I fallet med terrorgruppn Aum Shinrikyo, som stod bakom attacken i Tokyo 1995. Men det finns också en risk för att det globala samförståndet kring ett förbud mot staters användning av giftiga kemikalier kan att försvagas ytterligare. Det kan leda till den förödande effekten att man åter börjar använda mer avancerade kemiska massförstörelsevapen i  framtida storskaliga konflikter. En annan risk ligger i långsiktiga förändringar i hur staterna ser på utveckling, provning och användning av andra, mindre dödsbringande kemiska vapen för inhemsk kravallbekämpning, internationella fredsbevarande operationer, och som mekanism för att vidmakthålla en reservkapacitet för kemiska anfallsvapen.

Användning på senare tid

Internationella konventioner förbjuder tillverkning och användning av biologiska och kemiska vapen. Ändå har de använts vid minst fyra tillfällen under de senaste fyrtio åren – tre gånger i krig och en gång i ett terrordåd:

  • Rhodesia, sent 1970-tal: kolera, mjältbrand, epidemisk tyfus och tyfoidfeber spreds i vattentäkter som användes av gerillakrigare.
  • Irak/Iran, 1980–1988: Senapsgas som användes i skyttegravskrig dödade 20 000 och drabbade 100 000. I mars 1988 dödades mellan 3 200 och 5 000 människor i Halabja, och mellan 7 000 och 10 000 skadades. Tusentals människor har sedermera dött i förtid på grund av effekterna. Andra får fortfarande medicinsk behandling och/eller står under periodisk medicinsk observation.
  • Japan, mars 1995: 12 människor dödades och 50 skadades svårt av saringas som släpptes ut i Tokyos tunnelbana av sekten Aum Shinrikyo.
  • Syrien, 2012–2017: Attacker med sarin och klorgas har skett återkommande och sker fortfarande. I den dödligaste attacken dog 837 människor i augusti 2013. En annan attack i april 2017 dödade minst 85 människor.

Granskad av

Angela Kane

Senior forskare, Wiencentret för nedrustning och ickespridning (VCDNP); gästprofessor, Sciences Po Paris; tidigare hög representant...

Läs mer Visa mindre

Kemiska och biologiska vapen: Riskhantering

Två internationella fördrag förbjuder kemiska och biologiska vapen: Konventionen om förbud mot biologiska vapen (BWC) från år 1975, som antagits av 178 stater, och Konventionen om förbud mot...

Läs mer