Världshälsoorganisationen (WHO), som grundades 1948, är ett av FN:s fackorgan. WHO är i dag det globala organ som ansvarar för styrningen när det gäller risken för pandemier. Den gör det främst via en styrningsmekanism som kallas för de internationella hälsobestämmelserna (IHR). Syftet med IHR är att, med minsta möjliga ingrepp i resande och handel, stoppa folkhälsohändelser som har potential att sprida sig internationellt. IHR trädde i kraft 1969. Ursprungligen låg fokus på fyra smittsamma sjukdomar, nämligen kolera, pesten, gula febern och smittkoppor.

IHR reviderades år 2005, och tar nu hänsyn till att många fler sjukdomar än de ursprungliga fyra kan spridas internationellt, och att många av dem inte kan stoppas vid nationsgränser. Det visade sig i hur hiv spreds på 1980-talet och sars år 2003. Betoningen ligger därför nu på kravet att länder snabbt ska upptäcka problemet och vidta åtgärder när det gäller smittoutbrott och andra folkhälsohändelser som har potential att spridas över världen. I den reviderade versionen av IHR ingår också en global säkerhetsmekanism, som kräver kollaborativa åtgärder om en folkhälsohändelse bedöms ha risk att spridas internationellt.

"Styrningen när det gäller pandemier har vanligen formen av samarbete mellan WHO, nationella sjukvårdsdepartement och folkhälsoinstitutioner."

Styrningen när det gäller pandemier har vanligen formen av samarbete mellan WHO, nationella sjukvårdsdepartement och folkhälsoinstitutioner. En del länder har smittskyddsinstitut som har uppdraget att övervaka överförbara folkhälsohändelser. En del av dem, som USA:s smittskyddsmyndighet CDC, eller engelska Public Health England, ger internationellt bistånd till utvecklingsländer för att hjälpa dem att stärka sin kapacitet att upptäcka och vidta åtgärder mot folkhälsohändelser. När ett smittoutbrott sker har andra nationella institutioner, i synnerhet sjukhus, en viktig roll i att tidigt upptäcka och begränsa smitta.

IHR-bestämmelserna är ett bindande avtal enligt internationell rätt, och utgör därmed ett ramverk för nationell lagstiftning och ansvarsfulla nationella och internationella åtgärder. Men till skillnad från all internationell rätt och internationella avtal finns det ingen mekanism för att tvinga fram att bestämmelserna följs. IHR ålägger länderna att stärka åtta centrala kapacitetsområden inom folkhälsa som anses vara nödvändiga för att snabbt upptäcka och åtgärda ett sjukdomsutbrott. Varje år ska länderna göra en egenbedömning av sin centrala folkhälsokapacitet, och rapportera resultatet av bedömningen till WHO. Men det finns inga sanktioner om man låter bli att rapportera, och många länder gör det inte.

I de reviderade IHR-bestämmelserna finns ett beslutsträd som länderna kan använda för att avgöra om en folkhälsohändelse i respektive land har potential att spridas internationellt, och därmed bör rapporteras som ett internationellt nödläge för folkhälsan (PHEIC). WHO:s generaldirektör gör därefter en riskbedömning. Generaldirektören kan för detta ändamål be om en rekommendation från en nödkommitté som upprättas i enlighet med IHR och/eller från andra experter runt om i världen. Om generaldirektören finner att händelsen är ett PHEIC måste WHO lämna nödrekommendationer för hur den internationella spridningen ska hejdas, och revidera rekommendationerna var tredje månad tills nödläget är avblåst.

Efter ebolautbrottet i Västafrika nyligen gjordes en extern översyn av de reviderade IHR-bestämmelserna, och rekommendationer från denna översyn prövas nu av WHO:s världshälsoförsamling.