Samtidens miljörisker är i allt större grad globala till sin skala, sin omfattning och sina konsekvenser. Men åtgärderna för att hantera dem måste vidtas både på global nivå och på nationell nivå. Miljön är ett klassiskt exempel på en global kollektiv nyttighet: Alla drar nytta av sunda ekosystem och en planet fri från föroreningar, och om ett fåtal utvinner naturresurser och förorenar miljön, så minskar nyttan för många.

Det finns ett antal internationella institutioner som ansvarar dels för övervakning, dels för bedömning och dels för att rapportera om problem som identifierats och om hur avtal uppfyllts. De utformar standarder, riktlinjer och lagar, och de stöder utvecklingen av institutioners förmåga att hantera existerande och framväxande problem på nationell nivå. Det var staterna som utformade den institutionella arkitekturen för hantering av globala miljörisker på 1970 talet, genom att man skapade den globala miljöns viktigaste institution – FN:s miljöprogram (UNEP, i dag kallat UN Environment). Globala miljökonventioner, även kallade fördrag eller avtal, är det främsta internationella juridiska instrumentet för att främja kollektiva åtgärder för att hantera miljörisker och hålla sig inom för planeten säkra manöverutrymme. Både antalet konventioner och antalet länder som anslutit sig till dem har ökat dramatiskt.

Ett tiotal internationella fördrag handlar om globala frågor, bland annat klimatförändring, förändringar i marksystem, förändringar i biosfären, samt kemikalier och avfall. Här ingår FN-konventionerna om klimatförändring, biologisk mångfald, vandrande vilda djur, handel med utrotningshotade arter, ökenspridning, långlivade organiska föroreningar, med flera. Förväntningen är att problemen blir hanterade och i slutändan lösta i och med att länderna uppfyller sina förpliktelser enligt fördragen. På nationell nivå har staterna etablerat departement och myndigheter som ska hantera miljöfrågor, förespråka miljömedvetet beslutsfattande, och förbättra den nationella kapaciteten.

Stater skapar frivilligt internationella avtal som ska styra relationerna mellan dem via juridiska ansvarstaganden. Men det finns inget övergripande rättssystem, och inget system som kan utöva tvång eller utmäta straff så att avtalen verkligen följs. Inga påföljder kan utmätas för brott mot avtalen. I stället för att tvinga stater att följa och genomföra avtalen måste man locka dem till det. Miljöavtal som exempelvis Parisavtalet från 2015 är uttryckligen icke-straffande – det finns inga påföljder för länder som inte uppfyller sina åtaganden. I stället är avtalen avsedda att underlätta i och med att internationella institutioner åtar sig att stödja uppfyllande och genomförande av avtalet.

Många länder uppfyller faktiskt sina åtaganden. Centret för styrning och hållbarhet (Center for Governance and Sustainability) vid University of Massachusetts i Boston har tagit fram ett Miljökonventionsindex (Environmental Conventions Index), som mäter i hur hög grad de globala miljökonventionerna genomförs. Indexet är en samlad bedömning som utgår från de nationella rapporter som konventionsstaterna skickar in till de olika konventionssekretariaten, och visar trender internationellt – inom länder (på olika områden och över tid), och i de olika konventionerna. Indexet visar vilka som leder och vilka som sackar efter, och lyfter frågor om vad som påverkar genomförandet. Tillgång på data, heltäckande regler, nationell kapacitet, samarbete och finansiering framträder som viktiga faktorer.

"Rapportering är den grundläggande mekanismen för att locka till och säkra att avtal uppfylls. Nationella rapporter om framsteg i uppfyllandet av globala åtaganden är en del av varje avtal."

Rapportering är den grundläggande mekanismen för att locka till och säkra att avtal uppfylls. Nationella rapporter om framsteg i uppfyllandet av globala åtaganden är en del av varje avtal. Men nationell rapportering är ett problem, eftersom rapporteringssystemet inte räcker till, och inte alltid täcker frågorna i all deras spännvidd; för att man inte gör analys av och inte lämnar återkoppling på de rapporter som lämnas in; och för att länder rapporterar i för liten utsträckning.

Mekanismer för genomdrivande av avtal garanterar inte att internationella åtaganden kommer att uppfyllas, och än mindre att problem kommer att lösas. Men länder bryr sig om sitt rykte, och de kan påverkas av betygsättning och rankning. Detta är ett synsätt på global prestationsbedömning som har kallats scorecard diplomacy – ”poängräkningsdiplomati”. Denna typ av mjuk maktutövning kan påverka nationella strategier och resultat genom att inte främst peka ut dem som gör dåligt ifrån sig, utan snarare lyfta fram och berömma de goda exemplen. Den pekar på åtgärder som skulle kunna medföra en högre rankning, och gör det möjligt för länder att lära av varandra. Poängräkningsdiplomatin har visat sig ha god effekt när det gäller nationell styrning, korruption, människohandel, miljödemokrati och miljömässiga prestationer.

Under perioden fram till Parisavtalet år 2015 förändrades narrativet kring klimatförändring från att handla om uppoffringar till att handla om möjligheter. Företag, regioner och länder såg övergången till en koldioxidsnål ekonomi som något önskvärt, oundvikligt och oåterkalleligt, och lovade att leda denna utveckling. När Etiopien, Rwanda eller Marshallöarna lovade att följa en utveckling som både var ”klimatmotståndskraftig” och ”koldioxidneutral”, så sporrade det andra länder att slå in på lika ambitiösa banor. Genom att säga ja till utmaningen att bevara miljön som en möjlighet inför framtiden kunde institutioner och enskilda ge sitt stöd till att man faktiskt genomför ambitiösa förslag, och skapa en intressegemenskap av förändringsagenter runt om i världen.