Att hantera de komplexa skärningspunkterna mellan olika globala katastrofrisker

Under hela förra århundradet har ledande nationer tagit imponerande steg för att ta itu med globala katastrofrisker. De har skapat multilaterala styrningsinstitutioner för att mildra de hot som tornar upp sig: kärnvapenkrig, klimatförändring, globala pandemier och ekologisk kollaps. På dessa viktiga områden har det gjorts betydande framsteg när det gäller samarbete, men det multilaterala arbetssättet har i årtionden präglats av siloindelning – intressenterna har tagit sig an olika existentiella risker på strängt åtskilda områden för kollektiva åtgärder.

I dag överlappar de globala katastrofriskerna varandra på flera avgörande vis, vilket gör att de får svårare tekniska, ekonomiska, samhälleliga och etiska konsekvenser både globalt, regionalt, nationellt och på individnivå. Överlappningen gör att det uppstår särskilda konvergerande risker som ingen vanligtvis tar sig an, eftersom det inte finns flexibla mekanismer inom de existerande institutionerna, och ingen generell helhetssyn på kollektivt agerande. Komplexiteten ökar av att en rad snabbt avancerande teknikområden skapar nya typer av globala katastrofrisker och ännu fler överlappande områden: syntetisk biologi, artificiell intelligens och autonoma system. Till skillnad från förr är det i dag den privata sektorn och inte stater som driver på inom dessa militärt intressanta teknikområden. De multilaterala styrningsinstitutioner som finns är inte byggda för att lätt kunna anpassa sig till framväxande risker på det egna området, och ännu mindre för att hantera framväxande och konvergerande risker som spänner över flera privata och offentliga områden. Vi på Converging Risks Lab, ett institut inom Council for Strategic Risks, vill undersöka dessa oräkneliga möjliga utvecklingsvägar och utveckla idéer om riskreducering. I den här artikeln illustrerar vi skärningspunkterna mellan olika globala katastrofrisker genom att undersöka kopplingarna mellan ekologiska rubbningar, klimatförändring, globala pandemier och kärnvapenkrig.

Trots att effekterna av ekologiska rubbningar fortplantar sig dramatiskt har världens politiska ledare på senare årtionden ägnat mycket mindre uppmärksamhet åt att många av jordens system har genomgått snabba, nya och mänskligt frammanade förändringar än de har ägnat åt klimatförändringen eller risken för kärnvapenkrig. Eftersom det inte har gjorts något för att mildra detta balanserar vår planet nu på randen av ekologisk kollaps. Den kontinuerliga skada som tillfogas jordens biosfär hotar att ge upphov till nya rubbningsmönster och öka kaoset för människor och samhällen i hela världen, så att ländernas krisberedskap överansträngs eller inte räcker till. Ett av många exempel är illegal skogsavverkning, som dels finansierar våldsamma konflikter i många av världens regioner, dels tillintetgör den koldioxidreducerande potentialen i stora skogsområden, orsakar ännu mer förlust av biologisk mångfald, och bidrar till folkmigration till följd av att naturresurser går förlorade. Klimatförändringens effekter kan också förvärra tendenser när det gäller ekologiska rubbningar, men båda leder till växande regional instabilitet som skapar ökande konflikter på grund av t.ex. massmigration, begränsad tillgång på vatten och naturresurser, och minskad livsmedelstillgång.

En av den ekologiska rubbningens många negativa effekter, särskilt när den intensifieras av klimatförändringen, är dess potential att skapa ännu mer förödande globala pandemier än COVID-19. Under de senaste två decennierna har antalet nya infektionssjukdomar till följd av zoonotisk överföring från människa till djur ökat: SARS, H1N1 (fågelinfluensa), MERS, Chikungunya, Zika, och nu COVID-19. Det coronavirus som orsakar COVID-19 är visserligen mycket smittsamt och har orsakat miljoner dödsfall världen över, men det har relativt låg dödlighet jämfört med andra sjukdomsutbrott på senare tid. MERS, som också orsakas av ett coronavirus, hade exempelvis en dödlighet på 34 procent.

Ekologiska rubbningar kan på flera sätt kopplas direkt till globala pandemier. En sådan utvecklingsväg handlar om att vildmarksekosystem görs om till jordbruksmark, med resultatet att regionala befolkningar blir mer exponerade för nya sjukdomar som bärs av djur och insekter. Sjukdomsutbrott som accelererar och blir globala pandemier kan överväldiga sjukvårdsresurserna, underminera de drabbade regionernas ekonomiska och politiska stabilitet, och minska det folkliga förtroendet för att statsledningarna kan trygga lag och ordning. Den sortens utveckling medför att risken för regionala och internationella konflikter ökar.

Medan klimatförändringen och ekologiska rubbningar bereder väg för potentiella konflikter kan kärnkraften, som alltmer ses som ett sätt att minska förbrukningen av fossila bränslen, förvärra kärnvapenspridningen och därigenom öka risken för kärnvapenkrig. Allt fler länder försöker mildra klimatförändringens effekter genom att använda kärnkraft för att framställa el, och vissa länder strävar efter att kunna återanvända förbrukat kärnbränsle, vilket innebär att man använder teknik som även kan användas för att utveckla kärnvapen. Samtidigt utsätts kärnvapenländer som är inblandade i geopolitiska kriser själva för extrema klimateffekter, vilket förvärrar nationella och regionala spänningar. På så vis kan klimatförändringen i förening med andra problem, t.ex. politisk instabilitet, i vissa fall på lång sikt medföra en större risk för kärnvapenkonflikt. Klimatförändring och ekologiska rubbningar ökar även risken för kärnvapenkrig mellan de stater som redan har kärnvapen. I regioner där det redan finns sprickor mellan länder kan det alltid hända att en konflikt som delvis orsakas av torka, minskande livsmedelstillgång och migration över gränserna eskalerar till kärnvapenkonflikt, bland annat på grund av feltolkningar som kan förvärras av omständigheterna.

Visserligen omfattas globala katastrofrisker av multilateral styrning, men det finns en farlig systemisk brist när det gäller kollektivt agerande för att mildra de komplexa skärningspunkterna mellan de olika riskerna och för att hantera effekterna av disruptiv teknik som främst växer fram från den privata sektorn. Därför är det angeläget att världens politiska ledare börjar se annorlunda på multilateralism och betraktar den från de konvergerande riskernas synvinkel, och bekämpar de globala katastrofriskerna som delar av ett sammankopplat system, inte i separata styrningssilor som sköts av enskilda stater. Att bygga upp nya styrningsinstitutioner kräver dock mycket tid och politisk vilja. Därför finns det tre interimåtgärder som världens ledare kan vidta redan i dag.

Den första åtgärden: Världens politiska ledare kan skapa ett globalt forum där ett brett spektrum av intressenter kan diskutera de komplexa skärningspunkterna mellan de globala katastrofriskerna, och förmedla resultaten av dessa diskussioner till de relevanta multilaterala styrningsinstitutionerna för klimatförändring, infektionssjukdomar, kärnvapen och biologiska vapen. För att spara tid och möda kan de börja med en befintlig plattform för lösning av internationella konflikter bland offentliga och privata intressenter, t.ex. Världsekonomiskt forum (WEF). Politiska ledare kan i samarbete med den privata sektorn sammankalla en sådan diskussion vid nästa WEF-möte, och utforska hur målet att samarbeta för att förhindra globala katastrofrisker kan institutionaliseras.

Den andra åtgärden: För att sätta diskussionen om globala katastrofrisker i ett sammanhang bör organisatörerna överväga att ta fram scenarier och övningar så att olika organisationer och politiska ledare kan skaffa sig kunskap om komplexa riskkonvergenser. Många statsledningar och åtgärdsteam är på grund av otillräcklig kunskap och medvetenhet dåligt rustade att hantera nödsituationer som präglas av intersektion mellan flera olika risker. Genom att identifiera blinda fläckar och kritiska punkter, och genom att använda prediktiv teknisk analys, kan de länder som deltar bygga upp skyddsnät i förväg. Sådana erfarenheter kan stärka det krisförebyggande arbetet och krisberedskapen i regioner med en ökad sannolikhet för riskkonvergens. Den här sortens övningar på hög nivå har genomförts tidigare i olika sammanhang. Vid atomsäkerhetstoppmötet i Haag 2014 deltog exempelvis politiska ledare i ett diskussionsspel där de skulle vidta åtgärder mot hotet från ett radiologiskt vapen.

Den tredje åtgärden: Inom de olika multilaterala styrningsinstitutionerna bör världens politiska ledare utöka multilateralt arbete som tar hänsyn till de komplexa skärningspunkterna mellan globala katastrofrisker. Ett exempel: för att mildra de konvergenta riskerna från kärnvapen och klimatförändring bör länderna överväga att t.ex. fördubbla IAEA:s budget, utöka samarbetet kring atomsäkerhet, begränsa och avskaffa taktiska kärnvapen, och se till att kärnkraftsplanering tar hänsyn till prognoser om extrema klimateffekter. CSR har publicerat flera informationsskrifter som belyser hur länder som t.ex. Egypten, Turkiet, Indien, Filippinerna och USA kan vidta politiska åtgärder för att minimera dessa hot.

För att ta hänsyn till kopplingarna mellan klimatförändring, ekologisk kollaps och globala pandemier bör alla länder överväga att ratificera FN:s konvention om biologisk mångfald och FN:s havsrättskonvention, att ta med ekologiska rubbningar i mekanismerna för mildring av klimatförändringen, att hantera kopplingen mellan ekologi och biologi genom att stärka bevakningen av och kunskapen om patogen och tidig patogenvarning, och att ge spårning av vilda djur status som nationell säkerhetsfråga.

Att hantera komplexa konvergerande risker på global nivå är ingen lätt uppgift. Det kommer att kräva en fundamental förändring i säkerhetsanalyser och en stor omdirigering av resurser. Men det är avgörande att våra globala styrningsmekanismer och organisationer tar hänsyn till att de globala katastrofriskerna blir alltmer intersektionella. Vi är väl medvetna om hur många av dessa utvecklingsvägar som kan och kommer att bli verklighet. Att använda den insikten för att stärka arbetet med riskmildring är ett första nödvändigt steg för att anpassa oss till hur riskerna utvecklas under 2000-talet.